"Curlingföräldrar" är ett ganska nytt ord, och är en benämning på föräldrar som inte sätter gränser åt sina barn. Ni vet i curling så sopar de ju framför stenen så att den ska glida framåt lättare, och med curlingföräldrar menas alltså att föräldrarna sopar framför sina barn så de inte får några problem. Detta är väldigt omdiskuterat, och det intresserar mig väldigt mycket. Jag vill inte curla mina framtida barn.

 

I julklapp fick jag och Lennart boken Ditt Barn, och ett kapitel i den handlar om curlingföräldrar. Jag kommer att direkt kopiera vissa delar av kapitlet som jag tycker var viktigast. Jag skriver i fetstil det som är viktigt att poängtera.

 

"Curlingföräldrar beskriver ett tidsfenomen som går ut på att föräldrar i bästa välmening "curlar", det vill säga sopar bort alla hinder framför sina barn så att de kan glida genom livet utan svårigheter. Aldrig tidigare i historien har barn i västvärlden haft så mycket makt. 

Många av dessa barn behöver aldrig själv ta sig igenom livets svårigheter utan riskerar hamna i kris som kan leda till depressioner. De tränas aldrig i konsten att besegra svårigheter, utan tappar tron på sig själva. Föräldrarna tar ifrån sina barn själva löroprocessen. 

Problemet är att den här typen av föräldrar har svårt att se att barnen ingår i ett kollektiv på dagis, i skolan och bland kompisar. Barnet får för lite motstånd och vi riskeras att få lata människor som inte tränas i empati och därför inte heller har respekt för andra människor.

 

Det kännetecknande för curlingföräldrar är att man på grund av tidspress "hjälper" sina barn. Mamman eller pappan tycker helt enkelt att det går fortare om hon eller han gör det som måste göras själv, och slipper därmed en massa konflikter. 

Ett typiskt "curlingbeteende" är i vår tid är att föräldrarna skjutsar sina barn till alla aktiviteter. Förr cyklade eller gick barnen. En anna vanlig situation är vid matbordet när barnet säger: Kan jag få ett glas vatten? Omedelbart reser sig mamman och hämtar ett glaset. Varför?

 

Barn behöver gränssättning. Det ger trygghet och hjälper barnet att komma in ett socialt beteende med vänner, en livsviktig process för att klara av vuxenlivet. Men gränssättning betyder konflikter. Dessa konflikter måste man som förälder vara beredd att ta, och man blir inte mindre omtyckt för det, tvärtom. 

 

Man ser mammor som står och lagar flera olika maträtter vid spisen för att tillfredsställa sina barn, eller situationer där barnet spottar ut maten, vägrar äta, eller går ifrån bordet innan alla har ätit klart. Många gånger försöker föräldrarna undvika strid för husfridens skull.

 

Om barnet får sova i föräldrarnas säng, och får fortsätta med det i flera år, ger man som förälder tydliga signaler: Det är okej att "prinsen" eller "prinsessan" puttar ut "kungen". Det är alltså den trötta pappan som ger upp och går o lägger sig i barnets säng. Budskapet till barnet blir mycket förvirrande. Hur ser egentligen mammas och pappas relation ut? Älskar de inte varandra? Dessutom får barnet alldeles för myckt makt, och det innebär att barnet känner att ansvaret tidigt ligger på dess egna späda axlar. Vuxenvärlden har ju visat att den inte kan sätta gränser, alltså kan man inte lita på de vuxna finns där när de behövs. Det kan i sin tur innebära att barnet växer upp med alldeles för stor makt. Och stor makt för ett barn kan innebära ångest och mardrömmar. Förälderns viktigaste uppgift är att leda sitt barn, och visa det vägen i livet, inte att bli dess kompis eller ha barnet som keldjur."

 

Jag skulle kunna kopiera hela boken, åtminstone hela kapitlet, för allt står så bra skrivet. Jag har märkt av detta curlande innan jag läste detta, och jag är rädd. Om curlande betyder att barnen då växer upp deprimerade, har ångest o inte har respekt för andra människor, vad händer med dem då? Det vet vi nog, för nu som då står det i tidningarna om dessa barn. Inte blir alla barn sådana, givetvis inte, men jag tycker det är viktit att var o en sätter ordentliga gränser åt sina barn. Barn ska vara barn, föräldrar ska vara vuxna och ta ansvar!